Ewelina Marjatta

Färgat håret, duschat, rakat mig och är nästan som ny. Humöret är halvdant idag, men det får gå ändå. Inatt gjorde jag blåbärspaj med knäckigt täcke 🤭 och suget va på topp! Men nu är jag hungrig och ska koka ägg till lunch 😍

Till mannen som läser min blogg oavsett om du är ensam eller ligger bredvid någon just nu. Jag vet att många av er kommer hit av olika anledningar. Vissa är ensamma och söker kanske ett leende efter en lång dag. Andra har redan någon i sitt liv men dras ändå hit, kanske för att fly vardagen en stund, kanske av nyfikenhet eller bara för att ni gillar energin hos mig. Men bakom varje skärm finns en människa med tankar, drömmar, rädslor och en historia som ingen annan ser. Till dig som är ensam låt aldrig ensamheten få dig att tro att du är mindre värd. Ditt värde avgörs inte av om du har någon vid din sida eller inte. Fortsätt bygga ditt liv, dina eventuella drömmar och den version av dig själv som du vill vara stolt över. Till dig som lever i en relation glöm inte att uppskatta det du även har. Livet går så satans fort och kärlek handlar ofta om de små sakerna det räcker ibland med ett skratt, en blick eller att bara finnas där när någon behöver dig. Å till er alla även kvinnor, tack för att ni läser, följer och delar en liten del av er tid med mig. Jag hoppas att ni (när jag engagera mig med texter) lämnar min blogg för dagen med lite mer självförtroende, lite mer motivation och en känsla av att ni faktiskt betyder mer än ni tror.

Kom in på en månad 😈

Vad skulle mitt 18-åriga jag tycka om mitt liv idag? Mitt 18-åriga jag hade nog trott att jag skulle lugna ner mig något med åren. Att livet skulle slipa bort min envishet, min drivkraft och den där viljan som ingen riktigt visste hur de skulle hantera. Men sanningen? Den är värre än någonsin. Redan som tonåring hade jag en sinnessjuk eld inom mig. Jag drömde större, kände starkare och vägrade acceptera ett vanligt liv. Folk kallade mig envis, för mycket, svår att förstå. Men det de egentligen menade var att de inte visste vad de skulle göra med någon som vägrade nöja sig och som hade ett trotssyndrom. När jag blev 18 år så hade jag redan gjort det mest sjukaste sakerna, sett för mycket och redan skapat min stabila personlighet. Åren har inte gjort mig svagare de har gjort mig farligare. Jag har fått fler ärr, fler erfarenheter och fler anledningar att aldrig fucking ge upp. Mitt 18-åriga jag hade nog blivit chockat över allt jag tagit mig igenom trots allt, men samtidigt hade hon känt igen blicken. Den där viljan att fortsätta, oavsett hur många gånger livet försöker trycka ner en. För vissa människor lugnar ner sig med åren och andra blir bara starkare. Om mitt 18-åriga jag hade stått framför mig idag, hade hon förmodligen sagt: Du är så sjuk, du ger dig fan aldrig” Hell no.. här kör jag all in varenda dag.

Vissa tuggar på rykten, jag nöjer mig med bananen.