Ewelina Marjatta

Jag har ylat oftare än du tror. Inte av svaghet utan av brist på tid med mig själv. Å den plats där jag brukar hålla ihop när verkligheten dödade mig bara försvann. Gymmet! Sedan midsommar flytttade 2 valpar in en chihuahua på 8 veckor och en amerikansk bully XL på 12. Två helt olika själar. Två helt olika behov. Ett ansvar som inte går att pausa och ett ansvar som jag valde att vilja ta. En chihuahua ska främst bli rumsren, orädd och trygg. En bully ska socialiseras lugnt, konsekvent, varje dag och bli hundra procent lyhörd. Jag gav dem allt. Min fritid. Min närvaro. Min själ. Jag kämpade å jag lyckades. Idag har jag två trygga, stabila unghundar som lever sina bästa liv tillsammans med våra två tioåringar chihuahua och pitbull/amstaff. Innan dess hade jag redan förlorat mina tre chihuahor. Gucci min första dog tre dagar före vårt bröllop 2024. Nando dog en månad senare. Lilo gick bort nu i somras. Kvar blev Diamond. Den yngsta min lille gosse. Att se honom förlora sina tre bästa vänner han växt upp med var och är outhärdligt. Sorgen i honom speglade min egen och det gick rakt igenom mig och den delen fattar ingen. Det här var inte första gången jag förlorade liv. Jag hade redan mist människor i min familj under flera år. Å sen mina hundar. Vad fan gör man när det som burit en genom livet bara försvinner? Jag förändrades så in i helvete. Jag visste om det. Men jag varken orkade eller ville stoppa det. Allt blev “skit samma”. Fuck off. Gnistan i mig och energin försvann totalt. Jag som alltid varit lite taggad blev istället dagligt redo för varenda jävla konflikt. Bråka med mig? Kom då för helvete ditt råtthelvete. Jag hade få gränser förr men nu ha jag fan inga alls. Jag hade redan förlorat nästan allt jag brydde mig om. Vad mer fanns att ta? Fatta du grejen! Idag är det inte som att det gått över. Jag är på toppen av de här känslorna dagligen. Jag är aggressivare än förr. Jag uttrycker mina åsikter mer än vanligt och när jag vill. Jag tolererar ingen jävla bullshit. Jag öppnar gärna upp för bråk direkt. Å jag bryr mig ärligt talat inte om utgången heller i stundens hetta. Men… när jag ändå skriver detta så finns det något inuti mig mellan varven av känslor så måste jag ta hand om hundarna jag har idag. Så djupt där inne måste jag trots allt ha en gräns och ett konsekvenstänk för att inte gå loss. Det här är inte att jag blivit kall eller att jag tappat empati. Det är vad som händer när sorg aldrig får landa eller att viljan inte finns alls för bearbetning. Men idag ska jag ta den här satans ilskan och jag ska till gymmet och jag ska börja lyfta igen. Min man fyllde på kortet i julklapp för han ser det jag behöver trots att jag sagt att jag inte känner för det. Jag är en tickande bomb och jag ha inget till övers för något så jag tror jag måste göra det jag är bäst på! Träna hårdare än någonsin.

Tack till er som valde att köpa er egen julklapp hos mig igår 💫 Jag vågar nästan lova att den satt precis där den skulle ❤️ Hoppas ni verkligen njuter av ledigheten. Inte bara är lediga utan känner den.Här hemma ligger julkänslan kvar. Risgrynsgröt varje morgon sedan den känslan tog fäste. Upp vid 06. Hundarna fulla av lek. –5 grader ute. En snabb utgång innan maten. Vid 02:00 och vid 04:00. Något rörde sig där ute. Larmet gick inte… Hundarna däremot gick upp i varv direkt. Jag släppte ut de stora för att läsa av mörkret såklart. Kameror är bra men instinkt är bättre 😈 Igår firade vi jul igen för andra gången i år. Skönt när allt får falla rätt, när alla får sitt. Jag pratade också med en kär familjemedlem igår kväll. Han avtjänar ett straff just nu. Hans recension av jultallriken va ”den sämsta på länge.” Anstalten är bra, klass 3. Skillnaden mot andra klasser är annat men det är inte systemet som sliter det är människorna. Efter det samtalet blev jag lugnare. För jag är fan överallt annars. I kroppen. I huvudet. I framtiden. Jag brukar smida planer konstant, alltid flera steg före som ett psyko. Men jag stängde ner tankeverkstaden nyligen och tänkte snarare vad är nästa drag? Och vad är faktiskt rätt drag? Jag vet inte vad folk tror om mig men… Jag nöjer mig aldrig. Jag bygger nytt. Jag tänker långsiktigt. Och jag tänker alltid lönsamt. Granar och bilverkstaden är historia och sajterna lever sitt eget liv. MrsJustitia ska upp högre egentligen för folk behöver hjälp. Och jag levererar när det fucking gäller. Nu kommer de där stillsammare dagarna. När jag landar. När jag laddar om. När nästa nivå börjar ta form. Jag fyller 38 i augusti 2026. Det går inte riktigt in men yngre vill jag inte bli.

Chatta med mig?

Vet du vad.. detta är första dagen på jävligt länge som jag inte gjort mer utanför ytterdörren än att ha varit ute med hundarna. Jag skulle vilja påstå att detta jävla mörkret suger min energi snabbt som fan. Det känns även som att jag jobba dygn dygnet runt, helt jävla sanlöst. Sociala medier är för övrigt boring, bara massa jävla meningslösa inlägg på hela Facebook som tillför noll, folk är så jävla tråkiga och bekväma. Instagram är ju värst å andra sidan. Är det inte mina tröttsamma selfies är de andras. Nej asså det måste hända något mer än det här.. något viktigare, intressantare och roligare. Bild på vår fula gran.. tog en ful för att påminnas av att jag kunde varit utan helt. Tänkte plocka in en Kungsgran (som alltid) , men till vilken nytta då? Man bör vara tacksam för att ha olika möjligheter… det är min påminnelse för mig bara.

How about that booty…